Bealistic

“Var en man“. Jag har svårt att greppa att ett ord kan vara betingat med så mycket känslor och uppfattningar. Det betyder mod, styrka, resiliens och beslutsamhet, men det är också förknippat med ett kön vilket ställs i kontrast med uppfattningen av vårt andra kön. Vad betyder “var en kvinna“? Oftast hör jag motsatsen, “Don’t be such a woman“, vilket syftar till känslosam, labil och okapabel. Jag får klara och tydliga bilder framför mig när jag tänker på uttrycken; stålmannen vs. en hysterisk, svag och gråtande kvinna.

En av mina vietnamesiska vänner på kontoret och jag pratade lite allvar igår. Hon har ett barn och vill egentligen inte ha fler då hon är så trött och redan har för mycket att göra, men hennes man och människorna runt omkring henne säger att hon borde skaffa ett till. Att det inte är snällt mot hennes barn att lämna denne utan syskon. Så antagligen kommer hon att skaffa ett till snart, säger hon. Hon avundas Sveriges jämställdhet. Hon och de andra kvinnorna i rummet var så chockade över Sveriges klimatambassadör Anna Lindstedt som besökte oss igår. “Hur kan du ha ett CV med så många resor och utlandsvistelser, och samtidigt ha fyra barn?“ Anna svarade “I have a good husband“ och förklarade att hennes man hade största ansvaret för deras barn när hon var borta.

Jag tycker att det är tydligt att vi i Sverige har kommit en lång bit på vägen. Vi har en öppenhet som gör att vi kan prata om sådana här saker mycket lättare i västvärlden än (bland annat) i Asien. Det frustrerar mig ändå att vi fortfarande har en så lång väg att gå. Föräldrar klär även idag könsstereotypt sina flickor i rosa och pojkar i militärmönstrat samtidigt som de gärna pratar om att brottas med killarna och leka med dockor och gosa med flickorna. Det är inte konstigt att hur du blir uppfostrad och hur du blir behandlad jämfört med andra kommer att påverka din fortsatta identitet hela livet. Och skillnaderna gör också att du uppfattar det andra könet (och ditt eget) på ett visst sätt. Det finns fysiska skillnader mellan könen, men det behöver inte finnas andra skillnader. Speciellt inte när vi ser på individnivå.

Jag jämförde mig aldrig med tjejer när jag var liten. Jag har jämfört mig med de tuffaste, vilket jag ofta sett som killar. Inte för att det nödvändigtvis var så, utan för att jag skrev bort tjejer som svagare. Idag känner jag mig glad över att jag utvecklades tidigt, där jag gick i en klass med ettor, tvåor och treor och redan i ettan var bland de längsta och fysiskt starkaste i klassen. Det (bland annat) gav mig ett självförtroende som gjort att jag aldrig identifierat mig med bilden av den typiska kvinnan. Men för att vara ärlig, ingen kvinna jag känner passar in i den bilden. Den enda jag kan komma på nu är kvinnan i “The shining“.

Vi är personer som identifierar oss med omgiviningen och oftast ställer oss i det facket som människor runt omkring oss tycker att vi borde stå. Att tro att en hyllning av skillnadena mellan könen (oavsett uppkomst) bidrar till något gott tycker jag är fel. Jag vägrar bli tillskriven egenskaper och intressen på grund av mitt kön. Men jag måste fortfarande kämpa för att få mig att våga prova nya saker som är typiskt manliga. Även om jag inte låter den rösten vara stark så har jag fortfarande en rädsla för att misslyckas och bekräfta omgivningens bild av att kvinnan passar bäst till vissa saker, och att jag är en kvinna. Jag har så mycket styrka och beslutsamhet, men de kan vackla ibland på grund av normer.

Vi har alla mycket krav på oss. Att jag blir förvirrad och ibland osäker av att min identitet inte passar in i samhällets bild av mig kanske inte är jättekonstigt, men det är onödigt i det här fallet. Det skulle inte behöva vara så. Jag vill vara en “hen“, utan omgivningens tillskrivelse av vem jag är, vilket yrke jag borde ha och inte borde ha, vilken sexuell läggning jag har, vilka mina egenskaper är, vilket mitt livsmål borde vara, och så vidare. Skillnaden mellan mig och fina Ms. Hoa är egentligen att jag har större utrymme att röra mig på. Och jag är tacksam för det. Men jag borde inte vara tacksam förrän människor är fria från de fördomar som hindrar dem att göra det de vill göra och som får dem att göra saker de inte vill. Och så är det tyvärr inte nu, varken i Vietnam eller Sverige.

Jag känner fortfarande lukten av hans alkoholandedräkt. Av alla gånger jag tagit motorcykeltaxi till jobbet har jag åkt med honom en gång tidigare, och det var min första dag. Efter det tog jag taxi i två veckor innan jag vågade igen. Då åkte han lite för fort för min första dag. Den här gången var det mycket värre.

Han sjöng, vinglade, tutade konstant. Klockan var lite innan nio på morgonen och han verkade och luktade mer full än jag sett mina vänner på många år. Det kändes som att han sjöng min begravningssång, men de runt omkring var uppmärksamma som tur var. Jag har en deal med förarna vid mitt hus att jag ska betala 30 (000) VND för att komma till jobbet på morgonen, och när jag kom fram ville han ha 60. För en gångs skull hade jag inte jämna pengar att ge, utan gav honom 50 och ville ha pengar tillbaka. Det slutade med att han tog mina 50 och körde iväg.

En halvtimme senare, och jag är fortfarande illamående, skakis och arg. Jag önskar att jag varit mer uppmärksam från början när jag hoppade på motorcykeln. Jag har bara inte min “galen och full“-radar på klockan 9. Jag ska vara uppmärksam så att jag inte åker med honom igen, utan tar mina pålitliga chaufförer.

Den internationella kvinnodagen i Vietnam firas på ett annorlunda sätt än hemma. Jag fick ett jättefint kort av “handsome men“ på kontoret och alla log och sa “happy women’s day!“ och det fanns blommor både riktat till individer och till alla kvinnor på kontoret. De frågade mig om jag ville följa med ut och fira efter jobbet, och jag är väldigt glad över att de anstränger sig för att inkludera mig.

Vi åkte till ett cafe’ där jag blev nöjd över att Transformers spelade i rummet vi satt. Tyckte att det var en ganska rolig kvinnodags-film. Så fort alla hade kommit stängdes den däremot av och istället skulle vi titta på lite mer "passande", roliga filmer. Jag blev sjukt förvirrad när de började spela upp dem. Filmerna kom från “Naked and funny“ och innebar dolda kameror och oftast nakna, snygga tjejer. Sådant som kvinnodagen i Sverige lite är till för att ta upp till debatt och motverka. En tjej på kontoret blev uppkallad inför alla och fick blommor med motiveringen att hon hade långa ben, som en modell. Kvinnodagen är här mer som en ensidig alla hjärtans dag där kvinnor ska få fysisk uppmärksamhet och presenter. När jag sa att den internationella kvinnodagen i Sverige mer handlade om att diskutera genusfrågor tyckte de vietnamesiska kvinnorna att det var konstigt och tråkigt. Kanske inte att vi diskuterade genusfrågor, utan snarare att kvinnorna inte fick den “positiva“ uppmärksamheten de vietnamesiska kvinnorna fick. Det är en annan kultur här, och kvinnor och deras outtröttliga arbete både i hem och på jobb verkar bli taget för givet så de uppskattar att bli uppmärksammade. Även om detta är en generalisering av min begränsade erfarenhet.

Som det ser ut ska jag, Kelley och Kath åka till Sapa i helgen. Sen åker jag hem nästa tisdag. Om någon vill ha något härifrån är det dags att fråga nu! :)

Jag har varit så glad. När jag vaknade idag sken solen och det är som svensk sommar utanför. Kom hem för två timmar sen och det är lite kaos. Nu går några som tittat på mitt rum och precis innan de kom stod jag lugnt och pratade med Kelley som (som vanligt) såg lite distraherad ut (Världens bästa, gladaste mest energiska människa med lite koncentrationssvårigheter ibland). Men när hon började gå mot dörren för att gå ut tänkte jag att hon var lite väl förvirrad, eller att jag måste vara extremt tråkig. Sen började hon skrika och springa samtidigt som hennes moppe åkte iväg utan henne, men hon jagade tappert efter ett tag. Några minuter senare kom de som skulle titta på huset. Så Kelley kom tillbaka allmänt chockad och vaknade inte till förrän jag erbjöd mig att ringa Kath och säga att Kelley inte kunde hämta henne på jobbet. Men hon tog det ytterst bra. “It’s not the worst thing that could have happend. I mean, I’m still alive“ säger hon med ett Kelley-leende. Jättepositiv människa. Hoppas att personen som snodde moppen verkligen verkligen behövde den. Kelley förtjänade inte det här. "Damn it! I believe in karma, so what have I done? I haven't done anything bad, have I?"

Angående jobbet så har en veckas jobb precis blivit lite ogjort. Tydligen har de skjutit upp workshopen på Cat Ba tills april, vilket innebär att jag inte kommer kunna hålla presentationen som vi planerat. Nu får jag fokusera helt på SocMon-manualen istället. Vilket jag tycker är ganska kul, så jag klagar inte.

Det är bara 16 dagar kvar tills jag kommer hem. Galet. Jag har varit borta från Sverige i snart två månader och en vecka. Jag har börjat twittra för ett projekt kallat “Beyond the line“, kolla gärna in och följ! _BeyondTheLine :)

Anledningen till att jag inte laddar upp bilder är för att jag inte kan det så lätt här. Jag kan bara göra det på jobbet, och det känns inte helt okej. Men om jag inte gjort det tidigare så gör jag det när jag kommer hem.

Nu är det tre veckor kvar. Jag har varit i en fas där jag både känner att det ska bli härligt att åka hem och att jag tycker om livet här. Det som förvånar mig är att jag har dåligt med tid. Jag vill göra så mycket och begränsar mig och prioriterar, men ända känner jag inte att jag har tid att skriva i bloggen och jag drar ner på timmarna jag borde sova. Men jag har prioriterade mål jag vill uppnå innan jag sitter på planen mot Sverige, och nu gäller det att ha mental styrka och fokus.

På jobbet fokuserar jag för tillfället på en presentation jag ska hålla i mitten av mars. Den ska handla om en case study och även indikatorer man använder sig av rörande socio-economic monitoring (SocMon). Sen ska jag fokusera på en SocMon-manual som ska kunna appliceras på mindre områden i Vietnam och som MCD ska kunna utgå från, och även göra en rapport. Det kan vara svårt att få information här, alla på kontoret är väldigt upptagna med en rapport som ska till SIDA så häromdagen fick jag ändrade uppgifter på vietnamesiska. De hade inte tid att översätta, så jag får använda google translate. Man får jobba med det man har, helt klart. Jag gillar det ända. Klart att det skulle vara trevligt med någon som tog mig under sina vingar lite mer, men jag gillar att lösa problem och jobba självständigt.

Ett litet moln över huvudet är jobb när jag kommer hem. Jag måste hitta ett jobb väldigt snart. Sökte 15 stycken för fyra veckor sen, har fått ett negativt svar från ett av jobben, inget svar alls från de andra. Men det är bara att fortsätta söka!


Jag längtar efter att se välmående djur när jag kommer hem. Och att kunna beställa fisk- och köttfri mat och faktiskt få det. Och frisk luft. Jag kommer sakna människor här, den mer avslappnade attityden, palmer och geckos (det är en som sjunger utanför mitt fönster nu).

Det har varit intensivt den senaste tiden. Jag har gymmat mycket, jobbat mycket och spenderat mycket tid med Inga som åker tillbaka till Norge idag. Hon är praktikant, läser masterprogrammet i globala studier och är sjuuuukt go!

Det börjar äntligen bli varmare. Det är riktig vår i luften idag och 18-22 grader. Det är ju inte som 18 grader i Sverige, men det är riktigt gött. En ungefärlig dag för mig börjar klockan halv åtta då klockan ringer och vid nio är jag på jobbet. Än så länge har det gått ut på att korrigera olika engelskatexter och läsa massa rapporter för att sätta mig in i projektet jag ska jobba med. Projektet heter SocMon (Står för socioeconomical monitoring) och går ut på att utbilda och skapa diskussion mellan officials och fiskare rörande hållbarhet med speciellt fokus på fiske under kommande klimatförändringar. Hela projektet är uppdelat i tre steg där vi precis ska börja steg två och starta upp workshops. Det är sponsrat av SIDA och i samarbete med Stockholms universitet. Än så länge har jag inte mer specifikt fått veta vad jag kan hjälpa till med förutom att jag ska skriva en sammanfattande rapport om projektet och även komma med funderingar över workshops.

Efter jobbet går jag antingen ut med vänner eller så sticker jag till gymmet. Somnar ofta runt 2, så har sömn att ta igen nu. Ska sova ordentligt inatt (hoppas jag). Imorgon ska jag ut med britterna jag bor med och prova Bia Hoi som är väldigt vanligt i Vietnam. Det är öl med hållbarhet på en dag, så de brygger det på morgonen inne på stället du köper det.

Världens sötaste vietnames på kontoret vill lära sig att sjunga små grodorna så fick sjunga den när hela kontoret var ute och åt lunch igår. Tydligen hade två professorer från Stockholms universitet varit här för några månader sedan, varit snygga, charmiga och blivit lite småberusade och sjungit små grodorna. Svenskar ligger bra till på MCD.


Nu när Inga åker kommer jag nog ha massa tid att skriva oftare i bloggen. Ska se till att börja ta mer bilder också.

Sömnsvårigheter. Få saker kan påverka dig så mycket som sömnbrist. När jag försökt sova de senaste dagarna snurrar allt omkring i huvudet. Somnade med ett litet leende vid 5-tiden för att det här skulle bli min första dag på MCD, vaknade upp som ett vrak när klockan ringde två timmar senare. De två tidigare nätterna har jag snittat 4 timmar vilket gör all skillnad i världen.

Allt gick i slowmotion. Jag försökte plocka ihop det jag behövde ha med mig men hade ingen aning om vad det var. Det påmindre mig om en tidigare period när jag hade sömnproblem och jag stod vid handfatet i badrummet och stirrade och funderade. Vilken kräm var det man skulle använda till tandborsten nu igen? Efter någon minut kunde jag bara skratta åt mig själv. Jag märker väl. Jag skrattade faktiskt ännu mer sen när jag spottade och fräste ut tvålen jag hade i munnen.

När jag sprang runt och letade efter mina nycklar började jag bli orolig för att komma försent. Jag skulle glömt dem om det inte varit så att vi behöver nycklar för att ta oss ut ur ytterdörren. Allt gick bra och jag steg in på ett nästan tomt kontor fem i nio och fick sitta och leka med min dator tills min handledare och administrationsansvarige kunde sätta sig och ta ett möte med mig. De var lyhörda, fundersamma och gav mig många bra tips, även om den sociala stämningen på kontoret och att människor kommer vara öppnare och trevligare mot mig om jag är “attractive“ (90% av de vietnamesiska kvinnorna i storstäder har högklackat och klänning). De är inga rookies; de har haft praktikanter förut och har antingen en extremt bra självinsikt eller så har tagit tidigare kritik på stort allvar. Antagligen både och.

Jag får i stort sett välja lite vilket projekt jag vill engagera mig i. Vi har pratat om ett SIDA-finansierat projekt MCD gör tillsammans med Stockholms universitet rörande att utbilda och informera landsbygdsbefolkning som lever vid kusten hur de kan försörja sig utan att störa ekosystemen. Det är nästan bara därför MCD satsar på ekoturismen. Jag har hört många fnysa över att inget kan kallas ekoturism och det finns en poäng i det, men turismen lever och frodas och jag ser verkligen det positiva i att pengarna går till en fattig landsbygdsbefolkning där du lever utan större ekologisk påverkan och dessutom motverkar lokala ekosystems överutnyttjande med det du betalar. Projektet är i alla fall ett paket packat med ekologiska, sociala och ekonomiska aspekter. Jag ska få ytterligare info från praktikanten och norskan Inga om vad jag kan bidra med imorgon.

The director Ms. Hue, (en fantastisk kvinna) tog tillsammans med en anställd från administrationsavdelningen ut och bjöd mig på lunch. Den kostade ungefär en och en halv dollar per person och Hue sa att de anställda inte hade råd att gå till “such a nice place“ mer än kanske en gång i veckan. Om en skolmatsal i Sverige hade sett ut som den restaurangen hade någon blivit åtalad. Det sätter verkligen perspektiv.

Allt mitt svenska godis jag tog med tog slut på två timmar. Allt har varit extremt lyhörda, hjälpsamma och omhändertagande. Jag har lite fria händer att göra vad jag vill, uppenbarligen har de haft mycket goda erfarenheter från tidigare praktikanter. Jag ser fram emot imorgon och har förhoppningsvis sovit lite mer så att jag kan hålla ett bra fokus.

Handlade mat på vägen hem (<3 broccoli), tog mig till gymet direkt efteråt och lagade sen mat fit for a king - två mackor med tomat och lite ost, två stekta ägg och stekt broccoli. Precis vad jag orkade laga och det var himmelskt. Efter jobbet imorgon kommer Unni & Maria hit. Sjukt bra dag idag och ser verkligen fram emot imorgon, helgen och resten av praktiken.

Jag sitter och tittar pa Glee med Kasha, kanadensaren jag bor med (bland andra). Vi proppar oss fulla med chokladkakor, notter, agg och yogurt. Det ar vietnamesisk nyar och inget ar oppet (overhuvudtaget) sa vi tar det vi har.

Mamma akte hem for 4 dagar sen. Vi hann aka en dagstur till Halong bay (Lagger till bilder senare.) och sen gick min dator sonder. Gick och kopte en liten Samsung. Resedator. Sjuk lyx men jag maste ha en dator har och jag har garanti pa den andra.

I forrgar var vi ute och at och gick ner till Hoan Kiem Lake for att titta pa fyrverkerierna. Nyaret har i vietnam var inte sa annorlunda fran hemma. Mindre alkohol och fylla, mer motorcyklar, annars detsamma. Ah juste, mer olforsaljning langs gatorna och mindre kramar och pussar har ocksa.

Jag har aven varit forbi MCD och traffat alla. Stovlade in pa deras nyarsceremoni och sag till att bli tilldelad en vinflaska, te och kaffe. Jattemysiga manniskor! Daremot gick de ut och at hund till lunch. Sag en pa ett spett vid gatan ocksa. Det kanns som att de ater sina vanner.

Nu har vi varit i Hanoi två nätter. Vi har varit helt slut och behövt sova mycket. Stan är galen, med trafik överallt och otroligt mycket avgaser. Förutom att engelskan ofta inte är på topp eller finns överhuvudtaget så verkar människorna väldigt trevliga vilket gör mig glad.

Igår kom vi till Hoi An. Vädret är som vi trodde, så det var nog bra att vi inte försökte ligga på stranden i Nha Trang. Om du vill sy upp kläder eller skor i Vietnam är det definitivt Hoi An du ska ta dig till. Jag ska gå och kolla till två par skor och en klänning jag har beställt och mamma har beställt en otroligt fin jacka. :) De flesta människor här är sjukt mysiga.

Nu är vi ute ur Kambodja. Vi hade en mysig kväll igår i Ho chi minh city där vi var ute och drack några drinkar och åt lite mat på gatan utanför vårt hotell. Skillnaden när vi åkte in i landet var för mig markant. Helt plötsligt så fanns det elektricitet överallt, husen hade en högre standard och gatorna var städade så det låg inte sopor och plast längs med vägarna som det gör i Kambodja. Helt ärligt så drog jag en lättnadens suck. Jag ska ändå vara här i mer än två månader till och jag tyckte att Kambodja på många sätt var jobbigt. Det mesta handlar om människorna jag mött.

I förrgår tog vi en heltur i Phnom Penh, där vi började med Toul Sleng och sen vidare till Cheung Ek. Efter det åkte vi till silverpagodan och Wat Phnom (Temple of the mountains).

Idag gick vi upp tidigt, hoppade i poolen och skulle sen åka iväg. Det första vår chaufför sa var "You have a very good hotel!" och sen skrattade han jättemycket. Sen bar det av till biljettkassa och Angkor Thom. Det har varit stekande sol och olidligt varmt tillsammans med mycket promenader. Men det har varit riktigt häftigt. Templena är otroligt detaljrika, var du än tittar ser du skulpturer och inristningar av dansande kvinnor, elefanter, gudar, lejon och munkar. Naturen är  också väldigt vacker. När vi stannade för lunch blev vi direkt påhoppade av barn som ville sälja vykort och turistböcker. Alla här kan alla försäljningsknep som finns. Hur gick det till? Mamma fick ett brev som vi inte läste, men jag sneglade lite på det och såg bland annat "I don't want you to forget about me" och så var det massa blommor ritade. De satt utanför restaurangen och så fort vi tittade dit sken de upp med stoooora leenden. Maten var jättegod och även om jag blev sjukt skeptisk när jag såg vår beställda mangojuice dog jag lite när jag drack den. Det här är inte svensk mangojuice. Det här är mangopuré. 100% ren mango.