Bealistic

Jag har flyttat in i ett hus med fem andra. En kanadensare, en aussie, en ny zeeländare och två britter. Alla är väl i 25-35 årsåldeln och verkar väldigt lätta att ha o göra med. Nackdelen är en stenhård säng och att det är otroligt kallt i huset. Var hittar man tofflor i Hanoi? Jag ska ju inte klaga på värmen jämfört med Sverige, men det finns ingen värme i husen och det är hög luftfuktighet så det känns väl som att det är 10-12 grader inomhus. No aircon needed. Ska försöka hitta en bankomat som låter mig ta ut mer än 2 miljoner dong då jag behöver 18 miljoner dong, vilket är ungefär 6000 kr. Det ska täcka min hyra under tiden här. Fan, jag känner mig sjukt lost. Var hittar man något överhuvudtaget? Jag har en lista att jag ska köpa mjöl, stearinljus, jag vill hitta vegetariska nudlar (en otroligt svår grej) och så måste jag göra kopia av mitt pass. Det gör inget om jag hittar massa vänner någonstans också. Och ett billigt gym (det runt hörnet kostar 170 dollar i månaden!!). Jag måste verkligen försöka lära mig lite vietnamesiska, men det verkar nästintill omöjligt. Bland annat har ordet "ma" sex olika betydelser betoende på hur du uttalar det.

Jag tänkte försöka besöka MCD imorgon. Gav det som förslag på mailen men de har inte svarat. Får se om jag ringer dem eller bara svänger förbi imorgon. Snart börjar mitt nya vietnamesiska liv på riktigt som ska vara i 65 dagar från idag. Jag känner mig ganska liten och konstig i den här stan än så länge.

Tåget från Ho chi minh till Da Nang (man måste först åka till Da Nang och sedan ta sig till Hoi An, kostar 400 000 dong/20 dollar/140 kr med taxi en väg) var helt okej. Vi betalade 55 dollar per person för soft-sleepers (vilket jag tyckte var galet dyrt) och sen tog det 17 timmar till Da Nang. På tåget träffade vi ett berest engelskt par som gav oss massa tips om resande. De hade rest hela asien och europa runt med tåg, och har annars ett 14-century setting historic tearoom i Warwick.

Här i Hoi An har vi träffat ett australienskt par som är ute på smekmånad. Jag blir glad av människor.

I Toul Sleng fick jag en flashback från när jag var i Auschwitz i grundskolan. Bilderna som hade tagits på fångarna var nästan identiska, och precis som i Auschwitz låg fångarnas kläder kvar i display cases. En skillnad är däremot att det inte visades några kroppsliga kvarlevor (förutom hår som rakats av innan morden) i Auschwitz medan det både i Toul Sleng och i Cheung Ek fanns både kranium, lårben och höftben kvar. Det blir väldigt påtagligt.

När jag gick in kände jag att jag visste mer om världen. Jag är äldre och kan vara mer distansierad nu än då. Det stämde till stor del. Efter Auschwitz tog det flera månader innan jag kunde åka förbi tågräls utan att få tårar i ögonen. Distansen gör mig både ledsen och lättad samtidigt som det ger mig en känsla av mognad. Men det är bara bullshit. Som att cynism är ett bevis på något annat förutom att man är cynisk, att man har kopplat bort sig från sina känslor. Vilket antagligen ligger till grund för mycket av skiten vi ser hända idag. Sanningen är att jag gjorde ett val att distansiera mig för att jag tycker att något annat är för jobbigt. Det är väl kanske både klokt och fegt.

Jag är egentligen ingen cyniker, jag är en nedbruten idealist. Jag blir bara provocerad av texterna som säger att det är viktigt att vi lyfter fram historien så att det här inte händer igen. Vadå inte händer igen? Samma sak sas det i Auschwitz. Det var på 40-talet. Röda Khmererna var på 70-talet. Rwanda på 90-talet. Det händer överallt och om och om igen. Uppenbarligen är det något vi inte gör rätt eller tillräckligt.

Det stod på några ställen, och det sas även i rundturen vi fick lyssna på, "Cambodians killing cambodians". Mamma sa att hon kunde tycka att Kina gjorde detsamma med sitt dödsstraff. USA, Vietnam, Thailand, Syrien, Sudan, Irak, Iran och fler kan läggas till på den listan. Varför ska nationalitet betonas? Är det mer legitimt att döda någon som inte tillhör samma ras som du? Är det mer förståeligt, eller är det bara något vi mer kan relatera till?

Jag hatar mig själv för att min gnista att försöka rädda världen kanske är helt borta. Jag kan inte rädda det här. Människor går inte att rädda. Det människor vill utnyttja eller förstöra är förlorat. Jag kommer aldrig sluta vilja och försöka, men jag kommer bara kunna stå och fortsätta se oss ta livet av oss själva och allt annat.

Jag hoppas att jag vaknar upp med ny gnista och starkare hopp imorgon.

Frukost och hämtning av vår chauför. Elli har sagt att vi ska akta oss för trafiken, så därför åker vi bil överallt. Transportstyrelsen skulle inte uppskatta sättet de kör omkring på här, eller mängden folk som samtidigt åker på samma mc/moppe. Det läskigaste jag såg var en mamma med två mycket små barn sittandes efter varandra och höll i henne och varandra endast 2-3 år gamla. Denna dag skulle vi besöka Banteay Srei Temple, ett inte så stort tempel.

En gång var vi på väg två gånger

/Sus

Så här långt kom mamma innan hon inte orkade skriva längre och ville sova. Hon får skriva en annan dag. Men som hon skrev, först åkte vi till Banteay Srei Temple som var ganska litet och relativt ointressant i mina ögon (missförstå mig inte det var vackert, men lite samma grej som på andra tempel som har mer "kraft). Vi gick väl igenom det på 20 minuter (och då hade vi tagit långa pauser för foton) och fick stångas med en miljard japaner på den lilla ytan. Japanerna finns överallt här och de som vi stött på verkar inte ha något resvett. De går framför kameran när vi ska fota för att fota själva, går jämnt i en stor klunga med så många i bredd som möjligt och flyttar inte på sig trots att vi visar tydligt att vi vill komma förbi. Ett stort plus är däremot att jag faktiskt hörde någon säga konichiwa.

Det andra templet har jag tyvärr förlagt namnet på för tillfället, men det var sjukt coolt och minst lika farligt. Trappstegen den sista biten upp var nog fyra decimeter höga men bara en decimeter breda. Både jag och mamma hade hjärtklappning både upp och ner.

Sist men inte minst åkte vi till Ta Prohm, vilet är templet där Lara Croft spelades in. Otroligt vackert med träden som växer ur och runt de gamla tempelbyggnaderna. Det kändes ibland som att tiden stod still där och man var själv, som att jag var den första att besöka och upptäcka templet. Jag förstår verkligen varför det valdes till filmen. Lite bilder kommer, men först en bild på en lapp som satt på damtoaletten där vi lunchade (poängen var att man inte skulle slänga pappret i taolettstolen. Vilket jag såg försent).

Efter detta var vi sjukt trötta och åkte hem och la oss vid poolen och drack en öl. Som dagen innan skippade vi middagen för att sova då vi skulle tidigt till Phnom Penh dagen efter. 7.30 skulle vi bli hämtade till bussen. 7.40 väckte mamma mig. Jag var så sömndrucken och panikslagen. Jag hade fortfarande ölsmak i munnen och kände mig sjukt trött för att ha sovit 13 timmar. Jag frågade mamma om hon var säker på att det var på morgonen. "Jaa." Helvete. Medan jag kastade ihop alla sakerna bläddrade jag mellan tanken att de fan inte får åka utan oss och att det ändå är lugnt om de gör det. Då har vi förlorat lite pengar, men det viktigaste är att inte glömma något på hotellet. Jag hade klätt på mig och packat efter tio minuter, och då mamma inte var klar sprang jag ner för att checka ut. Killen i receptionen var lugn och skulle checka ut oss. Han sa att ingen kommit och frågat efter oss vilket lugnade ner mig också, då var de säkert också sena. Jag tittade ut och hajjade till. Det är mörkt ute. Jag har suttit uppe sjukt tidigt på morgonen och vet att det ljusnar vid 6, inte 8. "Excuse me, this is a strange question, but is it 8 in the evening or in the morning?" Receptionisten såg sjukt oförstående ut, men när frågan gått in sa han bara "It's PM, not AM". Jag började skratta åt mig själv, förklarade läget, fick honom att skratta jättemycket, kastade på mig mina väskor och travade upp mot rummet igen med receptionsten i släptåg som fortfarande skrattade och lovade att han skulle ringa och väcka oss klockan 6 på morgonen så att det inte blev några fler missförstånd. Mamma tappade hakan och återhämtade sig inte förrän vi sen länge satt på bussen mot Phnom Penh.

Jag tycker att det är ganska roligt.

När vi hade ätit klart blev vi påhoppade igen. De var otroligt enträgna. När jag sa nej sa de att jag hade ljugit för dem. "Do you really want to make a little kid sad?". Vår chaufför kom inte direkt och då stod de kvar utanför bilen och knackade och såg ledsna ut. När de väl gick därifrån vände sig killen om som hade varit på mig och gav mig ett bländande leende. Han var i alla fall inte långsint.

Efter lunchen åkte vi vidare till Angkor Wat. Vad jag verkligen uppskattar med vår chaufför är att han vet var man borde vara och när. Han släppte av oss bakom Angkor Thom vilket gav oss en annan utgångspunkt än alla andra turister. När han rekommenderade att vi skulle äta lunch var vi nästan de enda i restaurangen, och när vi hade ätit klart var det nästintill fullsatt. När vi hoppade av vid Angkor War var det en tredjedel av de människor vi hade sett gå in där på morgonen när vi åkte förbi för att komma till Angkor Thom.

Efter det åkte vi vidare till Floating Village för att mamma väldigt gärna have velat åka dit. Det ligger vid Tonle Sap Lake som tydligen är Asiens största sjö. Det kostade 20 dollar per person att åka dit vilket kändes ganska galet, och när vi kom dit hade vi en rutt för att vi skulle betala mer på olika sätt. "You want to change to a smaller boat and go through the forrest? Only 8 dollars. No? I can give you a discount!". Sex gånger frågade han. När vi sagt nej tillräckligt många gången undrade han om vi ville komma in i byn. Väl inne fick vi se hur han bodde, träffa hans mamma och grandmom. Golvet var byggt av bambu och träskivor, och då det är torrperiod är det mark till skillnad från vatten nedanför. Ibland hörde jag bambun knaka och bad till gudarna att det inte skulle gå sönder under mig så jag föll de kanske fem metrarna ner. Han sa att de bytte stöttepelarna på huset var 25e år. Han själv var 24 år och försörjde sin familj så gott det gick. De hade ett av de finare husen, så jag hoppas att han får okej pengar för det jobb han gör. Jag fick höra av hans mamma att jag var vacker "You look like 17, not 24". Det slog mig att jag blivit så gammal att det är en komplimang snarare än en förolämpning. De verkade vara väldigt fina människor.

Vi fick gå och titta på skolan och sen Pogodan. Överallt ville de ha pengar. 30 dollar för lön till läraren, bidrag för att bygga en målning i Pogodan. Jag och mamma som tycker att vi spenderat alldeles för mycket pengar tyckte båda att det var jobbigt. Det är fattigt där och även om jag tycker att det är jätteviktigt att läraren ska kunna överleva på sitt jobb har jag inte de pengarna att ge. I Pogodan tyckte jag att det inte var så jätteintressant att betala pengar till en målning. Pogodan stod ut otroligt mycket i byn, den var vacker och hade uppenbarligen mycket resurser lagt på den medan vissa av husen i byn såg ut att kunna ramla vid närmsta vindpust. En ytterligare målning i Pogodan kände jag inte var mitt fokus, även om munken blev arg på mig.

När vi kom hem var vi slut. Vi skippade middagen för att sova. Vaknade 1.00 och har varit vaken sen dess, nu är klockan 5.00 och tuppen har börjat gala utanför. Snart blir det ett dopp i poolen och frukost! Mamma somnade om för en timme sen och ligger och snarkar bredvid mig.

Igår landade vi. Allt gick förvånansvärt smidigt. Vi hade inte med oss något foto för visumet, men de ville bara ha en dollar för att kopiera fotot från passet. Billigare än om vi skulle gått förbi en automat i Sverige, dvs. När vi kom ut stod inte vårt hotell där för att skjutsa oss. De säger att de aldrig fått mitt mail om tiden vi skulle komma, men jag skickade det till tre av deras mailadresser så det tror jag inte på. Kostade sju dollar att ta en taxi till hotellet istället.

Det smäller fyrverkerier utanför. Om två timmar ska jag vara på en nyårsmiddag. Sen smiter jag hem för att sätta mig på ett plan. Hit. Till det här.

Jag har hittat en kandidat på naturkompaniet, länk här. Mycket pga extraryggsäcken som man kan ha värdesaker i och sen ta av innan man hoppar på en buss eller liknande. Det känns praktiskt.